Hon är inte förtjust i att vara en offentlig person, men tiger ändå inte om vad som sker i Vitryssland och Ryssland just nu. Politiken var i fokus när DN:s Ingmar Nevéus mötte Svetlana Aleksijevitj i hemstaden Minsk.
Strax före klockan två lokal tid avbröts Svetlana Aleksijevitj vid strykbrädan hemma i lägenhet 410 i det stora huset vid floden Svislotj i centrala Minsk. Hon avbröts av ett samtal från Svenska Akademien i Stockholm. Några minuter senare knackar DN på dörren. Fast vi har träffats två gånger i Stockholm för längre intervjuer känner hon inte igen mig.
– Har ni avtalat möte, frågar hon och öppnar dörren. I bakgrunden hörs signaler från två telefoner. Inga andra medier är på plats.
Aleksijevitj är synbart omtumlad, trots att många tippade henne som pristagare i år. Hon hinner i stort sett bara med en kommentar:
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det är väldigt komplicerade känslor just nu, säger hon.
Svetlana Aleksijevitj brukar kallas Sovjetmänniskans krönikör. När jag träffat henne tidigare har hon betonat att det är just den sovjetiska erfarenheten som definierar både henne själv och många av hennes läsare. Om man är ryss, vitryss, ukrainare eller något annat är inte lika viktigt. Själv skriver hon på ryska och är av blandad vitrysk och ukrainsk börd.
Men under en kaotisk presskonferens senare på torsdagen, som hölls på en tidningsredaktion stor som ett vanligt vardagsrum, kom mycket ändå att handla om just nationalitet.
Priset är det första till en vitrysk författare, men det sjätte till en författare som skriver på ryska.
På det ryskspråkiga internet kom snabbt kommentarer om att Aleksijevitj sprider ”hat mot Ryssland”. Och hemma i Minsk tycker vissa att hon borde skriva på vitryska i stället för på det stora grannlandets språk.
– Ryska är mitt språk. Men jag känner mig som en människa från den vitryska världen, av den ryska kulturen. Och naturligtvis kosmopolit, en som ser saker utifrån. Mina hjältar är ukrainare, vitryssar, tatarer, säger hon.
Efter nästan tio år i exil flyttade Aleksijevitj hem till Minsk härom året. Man kunde tro att hon är en stark röst i offentligheten på hemmaplan, men så är det inte.
I stadens största bokhandel, som jag besöker på torsdagsförmiddagen, finns tre av hennes titlar på en undanskymd hylla. Böckerna ges inte ut i Vitryssland, utan av Moskvaförlaget Vremja.
No comments:
Post a Comment